Jag säger att jag inte bryr mig, men innerst inne. Ja det gör ont.
Andnöd på grund av att man har sprungit konstant i flera månader och på grund av att man är så himla, himla trött. Fötterna värker och lungorna värker och hjärtat värker kanske allra mest. Hur fort man än springer så hinner man aldrig ikapp honom och trots att man desperat försöker klamra sig fast vid hans hjärta så tappar man taget varje gång. Så man fortsätter att springa fastän man inte orkar och man fortsätter att ringa fastän han inte svarar och på nätterna gråter man tills man skakar.
Ett par väl valda ord. /m
Kommentarer
Trackback
