.

Jag tror inte du förstår hur du får mig att må. Du får mig att tro, och sedan släpper du bara allt.

Allt det vi hade och det vi aldrig kommer få. Jag försöker hålla ihop mig själv så gott det går klamrar mig fast med både armar och händer. Men jag klarar inte mer snart, jag kommer tappa taget.

Men jag får inte, om jag tappar taget om det här. Brister allt.

Jag vet själv att jag inte är värd dig, endå ligger jag vaken varje natt och tänker. Vad har hon som jag inte har?

Vad ska jag göra för att du ska vilja ha mig istället? Den enda jag vill ha är du, och inga andra i världen kommer någonsin vara den perfektion du idag är för mig. En dag kommer du vara utbytt mot någon annan, denna text kommer förstås alltid handla om dig. Men jag kommer över dig, jag behöver inte fler saker att må dåligt över. Det hjälper jag mig själv så gärna med endå. Men stunderna när du får mig att le är värt all smärta som kommer efteråt. När det känns som du vill ha mig och bara mig. När du bryr dig, när någon ens bryr sig. Då ler jag. 
Men man kan inte få allt man vill ha, inte för att jag någonsin får det jag vill ha men bara så ni vet.

Det gör jätte ont. /m.